frokenpettson

Jag sitter där. Förstår verklige ingenting. Skulle vilja göra så mycket, men gör inget. Oron växer tillsammans med en önskan om att jag inte vore så rädd, så mesig eller så feg. Något måste jag ju kunna göra. Ett glas vatten? Javisst, det klarar jag ändå. Klarar allt så länge någon säger åt mig. Men när jag sitter där, det är tyst. Ingen som säger åt mig något. Vad sjutton ska jag göra? Det är så mycket jag vill göra, men känner mig förlamad. Det är inget farligt. Hur ska jag kunna tro på det?! Ett glas vatten igen, javisst. Sedan samma koma. 
   Sjuka människor går inte sönder när man rör dom, de kommer inte må sämre av det. Dom är inte gjorda av glas. Lär dig det! När ska jag någonsin bli iallafall lite modig?